Jazzens historia

Jazz är en musikgenre som kännetecknas av improvisationer, sväng och musikinstrument som ”svarar” varandra. Jazzen är förstås amerikansk till sitt ursprung. Denna medryckande musikstil har mycket gemensamt med bluesens historia. Den utvecklades i mitten av 1800-talet i trakterna kring Mississippi och framförallt New Orleans. Här blandades afrikansk och latinamerikansk musik med psalmer, country och irländsk folkmusik, liksom med kabaré- och varietémusik från Europa. Musikstilar från andra kulturer var mer accepterade i de forna franska kolonierna i USA, än i de protestantiska prudentliga staterna. New Orleans hade också en stor svart befolkning. Marschmusik och dansorkestrar var populära kring sekelskiftet. Dessas musikinstrument spillde över på jazzmusiken. Blåsinstrument som trumpet, saxofon, klarinett och trombon blev typiska för jazz-soundet, samt kontrabas, piano, munspel och trummor.

Glad dansmusik

Många svarta musiker arbetade med att spela i band för begravningsprocessioner, enligt tradition i New Orleans. De kallades jazzbegravningar och har haft stor betydelse i att musiken skapades, lyssnades på och spreds. De första jazzmusikerna var självlärda. Sällan skrevs musiken ned i notform utan kom att utvecklas fritt och spontant. En tidig nyckelperson var Billy Bolden. Han och hans band blandade olika musikstilar, växlade tempo och rytmer och improviserade fritt. Stilen gjorde sensation och kopierades snart av andra. Genombrottet för jazzen kom definitivt när musiken kombinerades med den moderna dansen i början av 1900-talet. Yngre generationen tog snabbt till sig den glada jazzmusiken och det dansades two-step, foxtrot, swing och bebop på danspalats runt om i USA och Europa.

Från söder till norr

”ratty music”

Under 1890-talet tilltog rassegregeringen i de södra staterna. Svarta förbjöds spela i rasblandade band. Många tog då sin tillflykt till de nordliga staterna och tog musiken med sig. Chicago var en av de första städerna där jazzen slog igenom. Det var här stilen döptes till jazz, eller ”jass” (viril) som den ursprungligen hette. I New Orleans hade stilen kallats ”ratty music” (sjaskig musik) eller ragtime. Så småningom mejslades flera distinkta jazzstilar ut.

Storband, swing och bebop

Swingen var under 1930-talet den dominerande jazzstilen. Storbandsjazzen såg samtidigt sina glansdagar. Typiskt för swingen är den glada dansvänliga musiken. Benny Goodman, ”King of swing”, var klarinettist och orkesterledare under storbandseran och senare swingperioden. Louis Armstrong är en legend inom jazzen. Han spelade med både större och mindre band. Hans kornettblåsande och scatsång, det vill säga en improviserad melodislinga, bidrog starkt till jazzens utveckling. Armstrong gjorde en mängd inspelningar med stora sångerskor som Ella Fitzgerald och Bessie Smith. Bebop utvecklades under 1940-talet ur swingen. Det som främst kännetecknar bebopen är att musikerna utmanar varandra i korta och snabba solon.  Charlie ”Yardbird” Parker, saxofon, och Dizzie Gillespie, trumpet, var stilbildande bebopare.

Elektrisk jazz

Under 1960-talet började jazzen experimentera med elektriska instrument. Fusion är en jazzform som blandar in funkiga och latinamerikanska element. Trumpetaren Miles Davis började hos Charlie Parker under bepopens glansdagar men utvecklade sen det som ibland kallas jazzrock eller hardbop. Miles Davis har lett en mängd imponerande band och upptäckt många nya jazzstjärnor. John Coltrane och Herbie Hancock är ett par av dem.  Jazzrocken kom att nå ut till en ny publik. Chick Korea, Joni Mitchell, Blood, Sweat & Tears och Carlos Santana är bara några av de jazzartister som frekventerade rockmusikfestivaler under 1960- och 70-talen. Jazzens utveckling ser inget slut. Eller vad sägs om senare stilar som acid jazz, smooth jazz och house jazz?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *