Klassisk jazz

Vad menas egentligen med klassisk jazz? Jazz är som bekant en musikform där musikerna ofta improviserar, d v s spelar fritt nya melodislingor som bygger på sångens tema och harmonier. Det är det främsta kännetecknet för vad jazz är, även om det finns flera. Jazzen som genre är emellertid ett så stort och vitt begrepp idag att man helst bör specificera vilken typ av jazz man åsyftar. Med s k klassisk jazz menar man den äldre traditionella jazzen, d v s Dixieland-jazz, New Orleans, ragtime och swing. Man skulle kunna tro att det vore en blandning av klassisk musik och jazz, men så är inte fallet. (För det finns en annan beteckning, nämligen Third stream.) En annan rubrik för denna artikel skulle kunna vara tradjazz, vilket är en vanligare benämning.

Jazzens ursprung och dess kännetecken

I början av 1900-talet uppstod en ny musikform i New Orleans i USA som kallades för jazz. Det var en slags “blandmusik” som växte fram ur bluesen och folkmusiken. Genom att blanda västafrikanska rytmer med traditionella amerikanska folksånger och andra populära influenser från Europa skapades ny musik. En tidig form var ragtime med Scott Joplin som främsta exempel, s k Dixieland-jazz och givetvis New Orleans-jazz.

Typiskt för jazz utöver improvisationen är att man leker med rytmer och spelar på synkoper (inte på betonade taktslag utan obetonade) samt att man liksom i bluesen använder s k blå toner. Det ska svänga och det är vanligt med s k call-response-teknik i bandet, d v s att bandet svarar solisten på korta riffs (melodislingor). Under 1920-talet spred sig musiken till Chicago och New York och blev omåttligt populär. Det blev även en internationell sensation och en riktig fluga som man vid denna tid började dansa charleston till (en föregångare till swingdansen lindyhop).

Swing

Swingmusiken kom på 1930-talet när flera band började sätta ihop större band, s k storband/big bands, och man utökade med flera brassinstrument (trumpet, trombon, tuba) till en hel sektion förutom träblås (saxofon, klarinett). De blev populära dansorkestrar som många gick för att både lyssna och dansa till. Den populära dansen var lindy-hop. Bland de största jazzmusikerna och bandledarna som än idag ses som legender var Duke Ellington, Count Basie, Glenn Miller, Louis Armstrong och naturligtvis sångerskorna Ella Fitzgerald och Billie Holliday, bara för att nämna ett fåtal.

Swing
Swing

Bebop

Efter swingen började musikerna dra upp tempot i låtarna så pass mycket att det inte längre gick att dansa till. Dessutom blev banden mindre pga att många musiker blev inkallade under andra världskriget. De som var kvar spelade i mindre konstellationer och passade på att ta ut svängarna lite mer musikaliskt i långa improvisationer, etc. Det blev helt enkelt en musik som man mer lyssnar än dansar till. Musiken moderniserades alltså, kallades för bebop och anses således inte höra till den klassiska jazzen. Storbandsjazzen fortsatte emellertid att utvecklasparallellt och 50-talet anses som en guldålder inom jazzens historia.

Populära standardlåtar

Den klassiska jazzen är alltså de allra tidigaste formerna fram t o m swingen på 1940/50-talen. Sångerna som skrevs blev s k standards eller s k evergreens och spelas än idag. Det finns oändligt många versioner av t ex All of me, Fly me to the moon, Night and day, It don’t mean a thing if it ain’t got that swing och många fler.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *